Igår fick jag inte tid att skriva det här inlägget, men det gör jag nu istället. Som ni såg i det tidigare inlägget fyllde min kompis Hanna år och jag tänkte därför skriva här berättelsen om hur vi träffades, jag tycker nämligen att den är riktigt rolig!

Ni förstår, när jag flyttade ut hit till ön (vid sju års ålder) så var min kuster(Malin ni vet) och Hanna typ bästa kompisar. Varenda gång som jag var med Malin så berättade hon hur underbar Hanna var. På den här tiden var jag besatt av att vara bäst och detta gjorde mig då obviously inte så glad.. Tänk er bara!
"Titta Malin, jag har lärt mig att dyka!!" "Ha! Det där kunde Hanna för ett år sen, hon kan tillochmed volta ner i poolen!" och "Titta Malin! Jag kan vara under ytan i trettio sekunder!!" "Hanna kan vara under ytan i två minuter!"

Ni fattar kanske varför Hanna inte var min favorit... Massa år senare hatade jag fortfarande Hanna av hela mitt hjärta, trots att jag knappt någonsin faktiskt pratat med henne. Men när en gemensam vän till henne och mig först gjort mig förbannad och sen Hanna, kom Hanna till mig. För hon visste att jag var den enda andra som var förbannad på denna gemensamma vän. Och ända sen dess har vi vart kända som de två rödtottarna. Senare har jag fått reda på att Hanna hatade mig eftersom att Malin hade sagt exakt samma saker om mig som gjort Hanna förbannad då hon, precis som jag ville vara bäst.

Nu är hon iallafall en av mina allra bästa vänner, trots att det har vart en del bråk på sistone. Men är det inte så, att det är när någon är riktigt nära en som man vågar bråka med den? För då vet man att man kommer ha den kvar även om man bråkar lite? Vi träffas mycket mer sällan än vad vi brukade och båda förändras av det. Men jag tror ändå att vi kommer fortsätta vara vänner en lång lång tid och jag ser fram emot det!

GRATTIS PÅ FYRAÅRSDAGEN HANNA!