jag är så otroligt avundsjuk på min fader som fick leva under årtiondet sjuttiotalet!

eller ska vi backa bandet lite?
frågan är väl egentligen varför jag gillar filmen "Himlen är oskyldigt blå" så pass mycket som jag gör? Bortsett från att Bill Skarsgård är så otroligt snygg, så har jag faktiskt ett svar till, nämligen att jag har blivit kär i själva känslan som finns i filmen och som jag inbillar mig fanns under hela sjuttiotalet.

vad är det här för känsla då? Jo, helt enkelt tror jag att det var mindre.. pryd. Man brydde sig inte riktigt lika mycket om alkohol och droger, man brydde sig inte lika mycket om vem som låg med vem, det spelade ingen roll om man blev av med oskulden vid fjorton års ålder eller tjugotvå.

Det var inte heller särskilt konstigt att man bara drog iväg sådär, om man idag skulle ta första bästa tåg vart som helst så skulle nog dina föräldrar ringa polisen, eller socialen, och lite psykologer... Du skulle vara hemma i ett naffs, men då kunde man dra lite vart man ville, när man ville... Pappa liftade till exempel till Norge med en kompis vid sexton års ålder och på Stjärnorna på slottet berättade Louise Lumholt att hon liftade till Paris när hon var sexton. Om någon skulle göra något sånt idag skulle den vara galen, suicid eller jätteintressant, intressant nog att skriva ett repotage om i någon härlig tidning. På sjuttiotalet var man bara en ungdom om man gjorde något sånt här... tror jag iallafall...

På den tiden var inte heller smink något speciellt vanligt och därmed tror jag att den modell av skönhet som vi har idag knappt existerade. Jag tror ärligt att det var mer av varan att man älskar någon för vem den är istället för hur den ser ut. Idag kan alla bli vackra, men alla kan inte bli bra människor, något som idag lätt blandas ihop.

Vad mer då? Jo! Nakenhet! Jag tänkte på det när jag såg filmen och de nakenbadar. Idag nakenbadar inte ungdomar överhuvudtaget. Om vi tänker på det så, vilka är det som nakenbadar? Jo, alla de som är runt fyrtioårsåldern - de som levde på sjuttiotalet!

Sen fanns det mycket hemska saker under den tiden också. Mobbingen var värre. Det var inte lika "allvarligt" om man blev slagen - i skolan eller i hemmet. Och alkoholen utnyttjades till det extrema. Men jag kan inte sluta förundras hur pass fri man var. Man levde inte som skogsfolk utan el, men inte alls som idag heller. Det är mer som något sorts mellanting. Man hade inte GPSer eller mobiltelefoner eller datorer och internet. Men man hade fortfarande telefoner och tv-apparater. Man tog tåget dit man skulle och tågluffade när man var ung och inte hade några pengar istället för att åka med Ryan Air.
Ni fattar inte hur många gånger jag har tänkt att "Åååh vad jag vill tågluffa! Och skita i sminket! Och nakenbada! Och hoppa på första bästa tåg vart det än går". Jag har tillochmed stått på T-centralen flera gånger och helt seriöst funderat på att bara dra. Sticka för ett tag, och sen komma tillbaka med en massa nya härliga minnen. 

Men nu är det inte så. Nu är det bara 2000-tal och det får väl gå bra det med.