Sorgligt, men roligt.
Igår var det dags att säga hejdå till vår älskade utbytesstudent Lena från Tyskland. Det gjorde vi med bowling, vilket i sig var jättekul, men det var svårt att bli så där überglad som man brukar vara med det där härliga gänget när man visste att det var det sista man skulle göra med Lena. Kanske någonsin. Men hon lovade faktiskt att hon skulle stanna kvar i Tyskland, även om hon ska ut och resa i världen efter studenten, om jag kom och bodde där nåt år.
Övrigt kan jag ju passa på att berätta att jag vann bowlingen, typ... Eller alltså första delen.. Sen hamnade jag på tredjeplats.
Fett cool bowlingbana!
Fina vänner detdära!
Sen for vi vidare till donken för glass/hamburgare/pommes frittes och en liten presentutdelning. Madeleine fick försenad födelsedagspresent från Kristin och jag och Kristin hade köpt Äkta Människor till Lena.
Vi hann gå lite i affärer också, innan det var dags för Lena att säga hejdå och åka för att möta sina föräldrar. Det blev många och gosiga hejdåkramar innan hon var borta ur våra liv. Sjukt konstigt att säga hejdå till någon sådär och inte veta om man någonsin kommer träffas igen. Speciellt efter att man umgåtts med denna nästan varje dag i ett halvår!
Tillslut hamnade i alla fall vi fyra som var kvar inne på Rix FM-festival där vi stod typ längst bak i publiken och hoppade, skrek och dansade.
David Lindgren uppträder här.
Sen började det spöregna och hagla som faan. Alla tog upp paraplyerna, men jag och Nathalie började skrika, dansa och hoppa ännu mer runt i regnet och det slutade med att vi gick helt dyngsura tillbaks till tunnelbanan och for hem.
Kommentarer
Trackback
