Har egentligen haft en rätt pissig dag, men då är det så där superbra med mina fina vänner. Först följde Kristin med mig in på Donken för att fördriva tid tills min buss gick. Hon fick mig att hitta saker, så som den här helgen, att se fram emot och tunneln känns inte alls lika mörk längre.

 

 

Sen hittade jag Hanna och Eric på busshållsplatsen och de hjälpt mig att skratta åt alla idiotiska saker jag gör, delade med sig av en händelserik helg och plötsligt så märker man att man har det jävligt bra i alla fall.

 

(Funderar dock på att vara hemma imorn för att catcha up lite i skolan och äntligen bli av med den här jävla förkylningen, tror det är en bra plan.)

 

Men allmänt nu (med stor risk att låta alldeles för smörig) samtidigt som jag längtar ihjäl mig för att komma här ifrån så vet jag verkligen inte hur jag ska klara mig utan alla ni fina. Vilka ska skratta åt mig när jag är korkad och vilka ska lyfta upp mig när jag är ledsen när jag inte längre är här? Tiden går ju så äckligt fort. Om en månad är det här året och terminen över. Då dröjer det sex ynka månader tills allt är över och aldrig kommer bli detsamma igen. Usch.